Efter Erik von Rosens föredrag om sin far Carl Gustav von Rosen vid SFF Stockholms möte den 26 april, påmindes jag om en flygning vi gjorde tillsammans, då vi var anställda i ABA. Flygningen startade den 24 oktober 1945.
Förord av Mattias
Detta är en artikel skriven av Nils Holm som tjänstgjorde inom Flygvapnet, ABA och senare SAS. Tidigare publicerad i: Svensk Flyghistorisk Tidskrift 4/05. Mattias Holm har lagt till länkar och fotnoter.
Berättelsen
Efter Erik von Rosens föredrag om sin far Carl Gustav von Rosen vid SFF Stockholms möte den 26 april, påmindes jag om en flygning vi gjorde tillsammans, då vi var anställda i ABA. Flygningen startade den 24 oktober 1945.
Anledningen till flygningen var en svår epidemi i Österrike, kanske var det kolera. ABA fick regeringens uppdrag att flyga ner ett flygplan (DC-3, SE-BAW) lastat med penicillin, en läkare och två eller tre sjuksköterskor till Lintz. Vi fick inte flyga ända fram till Wien eftersom Österrike till stor del var ockuperat av ryssarna.
Det blev en rutinmässig flygning till Bulltofta för tankning. Därifrån vidare till Frankfurt. Det var nära efter krigsslutet med de problem det betydde av bristande information om flygplatser, tillgängligt kartmaterial och radiofrekvenser (all kommunikation skedde på telegrafi).
Nåväl, vädret var bra och allt gick enligt planerna tills vi närmade oss Frankfurt. Vi hade faktiskt ingen aning om var flygfältet låg. Carl Gustav meddelade att han själv tog hand om flygning och instrument, (vi hade en visare i taket som ställdes in på piloternas ansvarsfördelning), medan jag fick i uppgift att hålla enbart utkik och hitta fältet och "Hum Hum tar dig om du inte hittar det". Jag spanade så att ögonen tårades och se, jag hittade ett litet fält precis i norra delen av staden. Fältet var mindre än Bulltofta med endast ett röjt stråk medan resten bestod av en massa bombhål. Carl Gustav uttryckte sin förvåning över att amerikanerna inte hade ett större flygfält, men eftersom vi inte hade några koordinatsuppgifter eller skisser av fältet beordrades telegrafisten att begära landningstillstånd. Det fick vi och vi klarade att hålla oss kvar på det korta fältet som visade sig vara uppehållsplats för hundratals (?) Piper Cub - men inga andra flygplan.
Vi väckte stor uppmärksamhet, dels p g a var nationalitet och dels därför att ett så stort flygplan som DC-3 aldrig tidigare hade visat sig pa fältet. Vi fick besked om att vi säkert skulle till Wiesbaden, som låg cirka åtta minuters flygtid mot SV. Det var inte svårt att hitta, ett ofantligt fält med asfaltbana, massor av stora flygplan och god service.
Efter tankning fortsatte vi till Lintz, som var vår slutdestination, dit vi anlände utan problem. Själve flygplatschefen, en överste, kontrollerade våra papper. Eftersom lasten skulle till Wien föreslog han att vi skulle fortsätta till en flygplats som hette Tulln. Vi förklarade att vi fått besked om att vi inte fick flyga längre än till Lintz eftersom vi i så fall skulle flyga över den ryska zonen.
Jo, det var nog riktigt, men se de allierade hade en flygkorridor som det gick bra att flyga i. Vi fick en karta där korridoren var inritad och gav oss iväg. Bara staden Lintz [1] men inte flygfältet var inritat och det började skymma när vi närmade oss fältet. Carl Gustav beordrade mej att hitta fältet och hotade åter med Hum-Hum om jag misslyckades. Jag såg ljusen från staden och från de omgivande byarna. Någon flygbelysning syntes inte, men det fanns ett område som var helt mörkt och jag antog att det var ett flygfält, vilket jag meddelade. Vi cirklade runt fältet, fick radiokontakt (på frekv 6440?) och så småningom tändes raden av goosnecks i landningriktningen varför vi kunde landa i totalt mörker.
Hade vi blivit uppmärksammade i Frankfurt så var det ingenting mot detta mottagande. Vi meddelades att vi grovt hade sidosatt gällande flygrestriktioner. Korridoren fick endast beflygas av de allierades militära flygplan och även om det inte direkt utsades så kände vi oss nästan hotade med internering; någon återflygning var för närvarande inte tänkbar. Vi blev emellertid väl bemötta och inviterades till officersmässen på middag. Efter mycket parlamenterande kom översten på den lysande idén att vi skulle få jakteskort till Lintz nästa morgon. Alla var övertygade om att ryssarna hade informatörer som skvallrade om vår närvaro.
När vi den 26:e var klara för start meddelades att högkvarteret i Wiesbaden hade bestämt att vi skulle få klara oss utan eskort eftersom man inte ville störa de goda relationerna med ryssarna. "Har de tagit sig in illegalt så får de stå sitt kast och klara sig ut på egen hand." Vi gjorde en normal start och svängde västerut. Så snart vi tagit upp landställ och klaff beordrades jag upp i astrodomen (vi navigerade ju ibland efter stjärnorna) för att hålla noggrann utkik, eftersom man nästan lovat oss att ryssen skulle komma. Molnhöjden var 700 m och vi flög tätt under molnbasen och det dröjde inte alls länge förr än två rotar MiG-5 [2] närmade sej från norr. Det var för övrigt första gången jag såg en roteformation, i Sverige använde vi ju fortfarande tregrupp.
Då jag meddelat min iakttagelse fick jag inta min pilotstol. Carl Gustav gav fullgas svängde brant bort från ryssarna och vi försvann upp i molnen och var alltså utom synhåll for ryssarna. Väl i moln följde en högersväng mot ryssarna och snart kunde vi återgå till att lägga oss i korridoren - naturligtvis i moln tills vi var inne i Tyskland. Flygningen gick sedan rutinmässigt hem till Bromma och resulterade i 3872 km flygning under 14 tim 43 min i luften.
|
Anm
|
MiG-5 var egentligen en utveckling av MiG-3 och den enda MiG-typen med stjärnmotor, en Shvetsov M.82 A om 1600 hk i stället för MiG-3:s radmotor Mikulin AM 35A på 1350 hk. Varken MiG-3 eller MiG-5 motsvarade förväntningarna och MiG-5 användes vid tiden för vår flygning inte i Ryssland. Våra antagonister lär ha varit baserade i Tjeckoslovakien, nära Prag. Vid ett annat tillfälle blev en av ABA:s ombyggda flygande fästningar beskjuten vid flygning från Prag. Skadorna inskränkte sig till några kulhål. |